Det känns så iallafall, som en evig väntan....
Jag vet ju om att den är slut på måndag men dagarna sniglar sig verkligen fram!!
Jag är väl fortfarande rätt så positiv till att detta ska gå vägen men ibland sviktar det.
Då slits man mellan tankar som att varför skulle det lyckas för oss? sen är man helt övertygad i nästa stund om att det kommer gå vägen, känner sig lite schizofren emellanåt ;-)

Jag har en liten undran bara??
Hur hanterar era män allt detta med barnlöshet, ivf, äggdonation,adoption?
Min man är den eviga optimisten och lever efter att det löser sig!!
Visst är det kvinnan som genomgår det mesta i form av behandlingar och sånt så det tär ju självklart mer på oss. Men all den här väntan och ovissheten drabbar ju dom också. Blir det några barn? Hur blir det barn? När blir det barn?
Missförstå nu inte mig för jag är extremt glad över att min man är den ständiga optimisten men man måste väl också vara realist ibland eller?
Bara lite tankar så här en onsdagskväll ;-)

Nu är det bara att vänta och hålla tummarna på att detta går vägen. För några dagar sen satte vi in ett (enligt läkaren) perfekt embryo och allt gick bra. Jag har mått väldigt bra efteråt förutom en enorm trötthet som jag var helt säker berodde på alla spänningar som släppte men tröttheten vill liksom inte riktigt ge med sig, hoppas att jag inte ska bli sjuk eller nåt. Känns som väldigt dålig tajming isåfall :-( Jag har också de två sista dagarna fått lite molnande mensvärk, vad nu det kan betyda?? Jag försöker inte tänka för mycket på det men det är jävligt svårt att låta bli att tänka på att vi kanske kan bli föräldrar om ca. 8 månader eller så får vi börja om från början med allt igen.....pust!!! Vi har ju ett embryo till som vi väntar besked om ifall det går att frysa eller inte. Vi fick totalt bara tre ägg och det var bara två som befuktades så det känns ju lite sorgligt men samtidigt är vi väldigt glada att vi fick göra ett försök nu. För vi har ju väntat väldigt länge på detta och när man är i den väntan så ser man verkligen inget slut så det känns helt underbart att tänka på att man har ett litet embryo insatt :):):) Det är väldigt många tankar som snurrar i mitt huvud just nu men jag eller vi försöker ta en dag i taget. Just nu fokuserar vi på den som ligger i min mage nu och vi tror ju självklart på att det ska gå vägen :-) och gör det inte det så får vi hantera det då!!

Har faktiskt aldrig känt något behov av att skriva av mig eller liknande för vi har hela tiden varit öppna med vår "situation" och det har varit så skönt. Självklart har vi ju inte ropat ut det till allt och alla men vi har fått ett fantastiskt stöd av familj och vänner. Men man kommer till en gräns där det känns som om man ältar det och dit har jag kommit nu så därför provar jag på detta sättet istället. Jag måste säga att hittills känns det riktigt bra att skriva ner allt, ska bara försöka sätta mig in hur allt funkar ;) Igår började jag på Progynon, ska ta 3 tabletter/kväll fram till insättningen iallafall. Får säga att hittills har det gått riktigt bra med mediciner, trodde det skulle bli jobbigare med tanke på det invecklade schemat vi fick. Nästa steg är ju ultraljudet nästa vecka, då får vi hålla tummarna!! Kommer bli ännu en underbar dag, tur man har ett jobb där man är ute mycket :)