När jag fick reda på att jag inte kunde få barn och att jag hade hamnat i ett för tidigt klimakterie så kände jag mig väldigt ensam, det har gått tre år nu och jag är definitivt inte ensam :) Första tiden så googlade jag runt väldigt mycket och såg att det hände andra också, men det hjälpte ju inte mig så mycket just då. Av en slump så råkade jag hitta en tjej som är i precis samma situation som jag är, jag började läsa hennes blogg och efter ett tag så mailade vi varandra med jämna mellanrum. Vilken lycka!!! Inte att hon behövde gå igenom samma sak som men att få lov att ventilera med nåon som förstod PRECIS vad jag pratade om. Och vet ni vad? Efter ett tag med mailande så träffades vi och det är verkligen världens goaste och finaste tjej och roligt hade vi också ;) Kändes som om vi hade känt varandra alltid, det var så naturligt och jordnära på något sätt. Jag hoppas verkligen att jag får behålla henne i mitt liv och att vi kan följas åt. Nu följer jag några olika bloggar som handlar om äggdonation så man vet ju om att andra där ute kämpar varje dag med samma som jag kämpar med så ensam om detta är jag inte ;-) Sen utan min man vet jag inte vad jag hade gjort, han är där verkligen i vått och torrt. Jag har även en helt suverän vän som har hjälpt mig igenom allt och då menar jag allt!! Det hon har gjort för mig det är jag henne evigt tacksam för. Har haft och har ett fantastiskt stöd av både familj och vänner som följer med oss i denna resan och det känns otroligt tryggt :) Så ensam det är jag inte....